Från och till händer det att någon skriver något obetänksamt på FaceBook eller publicerar en bild som inte är så väl vald – eller rentav är illvilligt vald.
Det verkar faktiskt som om många inte riktigt fattar och greppar att det man lägger ut på sociala media blir offentligt. Och blir det för evinnerliga tider.
Den som skriver gör det ju för att synas och bli hörd, ingen ska försöka få mig att tro något annat. Skulle man ha viljan att vara helt privat, ja då är det personliga samtalet att rekommendera. Inte att kommunicera på sociala media.
Men också det personliga samtalet kan faktiskt innebära en social risk. Det kan vara grogrund för ryktesspridning. Ett antagande eller påstående kan bli sanning och verklighet om det upprepas tillräckligt ofta.
Några händelser på senare tid har fått mig att fundera över ryktesspridning på nätet kontra IRL, in real life. Vi har ju upplevt hur rena tsunamivågen kan dra genom media och hur källkritiken är lindrigt sagt bristfällig. Jag tror mig märka att vaksamheten och viljan att kontrollera sanningshalten hos det sagda ordet, från samtalet eller telefonpåringningen börjar mattas av. Kanske i ljuset av de stormar som upplevs inom sociala media.
Jag hoppas jag har fel i min trendspaning! För slutar vi vara kritiska när vi möts av påståenden kring någon av våra medmänniskor och istället kanske aningslöst för dem vidare – ja, då känns det som vi alldeles tappat all social kompetens.