Jag vill påstå att djupa värderingar hos den vuxna generationen och olycklig indoktrinering påverkar våra ungdomars val av gymnasieväg.
Jag har under en längre tid tjatat om studie-och yrkesvägledarnas roll och betydelse för huruvida våra unga hamnar på rätt utbildningsväg. Det gäller att våra unga får en realistisk bild av arbetsmarknaden och vilka möjligheter som finns att hamna inom ett yrke med goda framtidsmöjligheter. Det gäller att de får upp ögonen för hur många olika yrken det finns inom exempelvis lantstinget eller inom ett industriföretag.
Efter första ansökningsomgången till gymnasiet ser man att industri-och i viss mån även teknikinriktning inte alls är attraktiva för våra tonåringar. Däremot väljer den stora massan samhällsvetarlinjen.
Att sikta på ett arbete inom industrin är inte lockande. Är det så illa att det inte anses fint nog? Är det fortfarande när vi skriver 2012 så att det anses vara finare att använda huvudet än händerna? Och varför är det så? Jag anser att ett arbete ska bedömas utifrån hur det blir gjort och avlönas utifrån hur viktigt det är och hur mycket tid som individen har lagt på utbildning till yrket.
Jag menar att det under decennier pågått en trend mot segregation inom arbetslivet där somligt är fint och somligt är fult. Och då är det företrädesvis det monotona som är det fula.
Jag irriteras över uttryck som ”jobbar bara på ett lager”. Vilken tur att några jobbar där! Annars skulle inte vårt samhälle fungera – varor och delar måste fram till våra industrier och affärer.
I min värld finns inga fina eller fula jobb – det finns bara arbeten som ska utföras. Och då förhoppningsvis med glädje och stolthet.
Ragnhild Källberg 