För 10 år sedan fick jag och min man uppleva något som jag önskar ingen ska behöva uppleva.
I ett slag blev vi utan hem, vi hade ingenting mer än det vi hade på oss. Senare visade det sig att vi kunde få återse huvuddelen av våra ägodelar. Men det visste vi inte då den dagen för tio år sedan när vi stod nere på gården och såg huset där vi hade vår underbara lägenhet stå i lågor.
Men vi lärde oss mycket av denna traumatiska upplevelse och det krångliga år som följde.
Först och främst att prylar inte betyder någonting för lycka och frid. Det allra, allra viktigaste är familjen, finns den runt omkring en är ingen katastrof total. Maslovs behovstrappa är sann! Det är först när det blir mer ordnat omkring en som prylar och tingestar får betydelse. Och det är tingestar som har affektionsvärde man saknar först.
Vi lärde oss också hur oerhört utsatt man är och hur vilsen man känner sig när man inte har en egen härd att gå till. Något jag ständigt tänker på när jag ser och hör om människor på flykt eller möter någon av de hemlösa i vår stad. Behovet av att ha en egen plats, en egen vrå är säkert biologiskt betingat.
Och vi lärde oss hur svårt allting blir när man ingenting har. Försäkringsbolaget såg till att vi kunde införskaffa lite kläder, det var ju bra. Men när en knapp lossnade på ett av plaggen, så kände vi oss så små och hjälplösa. Vi hade varken nål och tråd… Det visade oss med all önskvärd tydlighet hur många små ting som behövs för att få en vardag att fungera.
Vi var lyckligt lottade. Omgivna av familj och sanna vänner. Ordentligt försäkrade. Och med styrka och ork att driva processen med bolaget. Tack vare hjälp från olika håll ordnade det sig med tillfälliga bostäder under de 372 dagar som det dröjde innan vi kunde flytta hem.
Vi fick med oss mycken erfarenhet och många insikter.
Men än idag gör min kropp uppror när jag känner brandrök eller hör brandbilars sirener.
Vilken fruktansvärd upplevelse, och vilket tankeväckande blogginlägg! Tack, Ragnhild, för att du delar med dig. Det är alltid viktigt att påminnas om livets skörhet och hur mycket vi har att vara tacksamma för.