Jag tänkte på en aha-upplevelse från i vintras, när jag igår lyssnade på statssekreterare Jasenko Selimovic. Han delgav oss hur det var när han som flykting anlände till Sverige på 90-talet. Om missuppfattningar, förutfattade meningar och kulturkrockar.
Selomovics berättelse satte fart på många tankar om hur vi ser på flyktingarna och våra attityder.
Och jag tänkte återigen på den insikt jag personligen fick för några månader sedan – vid ett läkarbesök (!).
När jag steg in i läkarens rum fascinerades jag omedelbart av den fantastiska konstutställning som prydde rummets väggar.
Hur kunde det komma det sig att en läkare på en vårdcentral har haft besök av så många skickliga tecknare? funderade jag.
Jag kunde ju se att många av teckningarna var gjorda av barna-hand, även om de var mycket avancerade. Jag var inte så värst intresserad att prata om min borrelia, jag ville istället veta vad det var jag såg runt om på väggarna.
Så samtalet gled snabbt över på dem. Jag fick reda på att det var läkarens döttrar som var konstnärerna. Att det var alster från olika skeden av deras uppväxtår.
Min fråga till den stolta pappan var: ”Har ni många konstnärer i er släkt?”
Han svarade med ett stort leende: ”Det vet jag inte. Mina döttrar är de första som har vuxit upp med tillgång till pennor och färger.”
Tänk vilka oanade talanger och begåvningar som kan finnas bland de som flyr till vårt land! Vi talar idag om det problematiska i att så många är analfabeter. Jag kan bara se det som ett konstaterande, ett faktum, att många är analfabeter. Inte ett problem. Det betyder endast och allenast att de inte har fått möjligheter att lära sig läsa. Det innebär inte att de är obegåvade. Vilka oupptäckta talanger kan inte finnas bland våra nyanlända!
Lämna en kommentar