Trendspaning: avmattande motstånd mot ryktesspridning.

Från och till händer det att någon skriver något obetänksamt på FaceBook eller publicerar en bild som inte är så väl vald – eller rentav är illvilligt vald.

Det verkar faktiskt som om många inte riktigt fattar och greppar att det man lägger ut på sociala media blir offentligt. Och blir det för evinnerliga tider.

Den som skriver gör det ju för att synas och bli hörd, ingen ska försöka få mig att tro något annat. Skulle man ha viljan att vara helt privat, ja då är det personliga samtalet att rekommendera. Inte att kommunicera på sociala media.

Men också det personliga samtalet kan faktiskt innebära en social risk. Det kan vara grogrund för ryktesspridning. Ett antagande eller påstående kan bli sanning och verklighet om det upprepas tillräckligt ofta.

Några händelser på senare tid har fått mig att fundera över ryktesspridning på nätet kontra IRL, in real life. Vi har ju upplevt hur rena tsunamivågen kan dra genom media och hur källkritiken är lindrigt sagt bristfällig. Jag tror mig märka att vaksamheten och viljan att kontrollera sanningshalten hos det sagda ordet, från samtalet eller telefonpåringningen börjar mattas av. Kanske i ljuset av de stormar som upplevs inom sociala media.

Jag hoppas jag har fel i min trendspaning! För slutar vi vara kritiska när vi möts av påståenden kring någon av våra medmänniskor och istället kanske aningslöst för dem vidare – ja, då känns det som vi alldeles tappat all social kompetens.

Hjälp att hjälpa våldsutsatta

Häromkvällen deltog jag vid en ljusmanifestation som Liberala kvinnor arrangerat för våldtäktsoffer i  Västmanland.

Förra året hade här så många som 141 kvinnor, män, pojkar eller flickor blivit utsatta för den kränkning som en våldtäkt är.  En förskräckande hög siffra. Det enda positiva man kan se i den är att detta stora antal förhoppningsvis innebär att det så kallade mörkertalet har minskat. Allt fler anmäler vad de blivit utsatta för, jag hoppas det är så.

Majoriteten av offren är kvinnor eller flickor, så var det 2012 och så har det varit förr om åren också.

För utsatta kvinnor och tjejer betyder landets kvinnojourer otroligt mycket. Där kan man få skydd och mötas av förståelse. Man kan få hjälp att återuppbygga självförtroendet och få ordning i det kaos som våldssituationen har lett till.

I Västerås har Kvinnojouren i många år varit den i särklass största bidragstagare bland kommunens sociala föreningar.  Det finns nog anledning att se över hur kommunen bidrar till denna viktiga förening. Men det finns inget tvivel om att kommunen ska bidra. Den insats föreningen gör är ovärderlig, den går inte att mätas i pengar. Däremot kan det säkert mätas i pengar vad det skulle kosta kommunen om de inte fanns alls, om skyddat boende och stöd i olika former skulle omberöjas på annat sätt.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm FP berättade i början på september att regeringen kommer att utöka bidragen till landets kvinnojourer. Det rör sig om mer än fördubbling av de statliga bidragen , från 10 miljoner till dryga 23 miljoner kronor.

Nu höjs kritiska röster som säger att bidraget är fel! Det är verksamhetsbidrag som kvinnojourerna behöver och de finansieras av kommunerna och inte av staten, säger ordförande för Roks.

”Det är inte projekt- och utvecklingsbidrag som behövs utan reguljära bidrag som kan finansiera verksamheten oberoende av dess innehåll för att garantera de lokala kvinnojourernas självständighet” .

Jag kan inte låta bli att undra om tongångarna varit annorlunda om bidraget kommit från en annan regering?

Självklart är det så att ett mer än fördubblat bidrag kan vara till hjälp för landets alla kvinnojourer. För inte kan man mena i Roks att pengarna kommer att stanna på någon over head- nivå?

I Västerås får Kvinnojouren sitt stora bidrag på grund av sin goda verksamhet och att man ser till att den är känd.

Det nu – i mitt tycke orättvist – kritiserade statsbidraget kan hjälpa andra kvinnojourer att på samma vis bevisa i sin kommun hur viktiga de är och att de ska ha kommunalt stöd.

Återkomsten

Jag har varit borta länge från min blogg – nästan ett helt år. Det har sin förklaring .

För ett år sedan drabbades jag av en elak sjukdom och utgången var åtminstone i början högst oviss.

Min cancerform, ovarialcancer, gjorde att jag var tvungen att både opereras och få cellgifter.

Jag förmådde under denna tid inte skriva någon personlig blogg utan all min kraft har gått åt till att uppehålla en så normal vardag som möjligt. Operationen däckade och försvagade mig under en månad, men turligt nog var det över jul och nyår så jag missade inte så mycket. (Mer en än härlig semesterresa med min man..) Jag har skött mina politiska uppdrag under hela behandlingstiden,  men jag ska ärligen tillstå att många gånger har jag gått på fälgarna, det har inte funnits en gnutta ork mer att ta av.

Jag tog ett beslut att inte acceptera att jag var sjuk. Det har gått bra och att det gjort det beror till stor del  på den oändligt stora vänlighet och omtanke jag mötts av i min omgivning. Min familj har varit helt fantastisk. Och mina vänner har varit otroliga. Den värme som jag mötts av politiska kollegor och konkurrenter har varit fantastisk liksom den som tjänstemän runt om i stadshuset visat.

Allt detta betydde så mycket för mig, utan det hade jag nog inte orkat. Det kändes som om människorna i min omgivning, genom alla goda tankar, bildligt talat bar mig på starka händer högt över sjukdomen och genom eländet.

Att skriva har alltid varit viktigt för mig. Jag har under det senaste året visserligen inte skrivit på min personliga blogg. Men jag har gjort långt över hundra inlägg på FP-Västerås bloggen. Rekommenderad läsning!

Och nu är jag tillbaka! Ska inom kort byta bild – den som nu finns på sidan är från förr. Pre cancer.

30 – årsjubileum med eftertanke

Idag är det trettio år sedan jag slutade röka. Jag hade då bolmat duktigt mycket  i 16 år. Starka otäcka cigaretter. Och utan någon hänsyn till min omgivning. Inkluderat mina barn.( Förlåt, älskade döttrar!)

Jag började röka i tidiga tonåren för att jag ville vara med – inte betraktas som präktig och plugghäst.

Jag slutade röka därför att jag läste en artikel i DN. Den beskrev de okända farorna med rökning, de som man inte pratar om. Det var text och bilder på amputationer av fötter och framför allt fingrar. Sedan några år tillbaka hade jag då besvär med vita fingrar vid lägre temperaturer och fingrar som domnade bort när jag bar något.

Att rökning var farligt för hjärtat visste jag givetvis men det var inte till någon hjälp vid de försök jag gjorde att sluta. Men detta med amputationer var så påtagligt och så nära att det fick mig att sluta tvärt.

Och det märkliga skedde att jag inte fick några abstinensbesvär att tala om. Det mesta sitter alltså i huvudet!!

Jag har betalt mina rökfria år med ett inte oansenligt antal kilo. Men jag har varit förvissad om att det ändå stått på plus på mitt hälsokonto.

Förra veckan tvingades jag uppsöka sjukvården på grund av lungbesvär.

Röker du, var en given fråga. Nej, jag slutade för trettio år sedan blev mitt svar som jag då trodde avfärdade rökningen som misstänkt  bov i mitt pågående drama.

Men ack – så var det inte.

Mina sexton år som rökare gör att jag hamnar i grupp för högre risk.

Sens moral: 1)köp dig aldrig in i gäng med osunda medel

Sens moral: 2 ) du blir aldrig fri från dina synder

Myt om ensamkommande barn

De ensamkommande flyktingbarnen är inte piloter som skickas ut för att sedan hela familjen ska kunna komma hit. Det kunde vi höra i på nyhetsutsändning i radion under den gångna veckan.

 Under lång tid har det framförts som ovedersägliga fakta att en del av de flytkingbarn som kommer hit till Sverige är hitskickade för att underlätta för släktingarna att komma efter. Nu redovisas en undersökning där man följt flera års flyktingbarn att så inte är fallet!

Jätteskönt att den myten kan avlivas!

Det är barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan legal vårdnadshavare som kommer till Sverige för att söka asyl, som kallas  ensamkommande barn.

Förra året kom 2657 barn och ungdomar hit, i år har hittills 936 anlänt.

Det är mestadels unga män i övre tonåldern. De har tagit sig hit genom varierande strapatser, de kan ha varit på väg i flera år. 

Jag träffade en ung man från Afghanistan som berättade om hur han som barn gett sig iväg från sin mamma och småsyskon och hur han i år vandrade och smugglades genom olika länder. Förutom att han idag är en ung man med stark vilja och drivkraft, kan han tala flera språk. Han jobbar hårt på att lära sig svenska flytande och har en brinnande längtan att lära sig vår kultur och att förstå vårt samhälle, det samhälle i vilket han har sin framtid.

Kan vi ge de ensamkommande barnen ett bra, genomtänkt  och positivt mottagande så kommer de att kunna bli en stor tillgång för oss alla i framtiden.

Demokratiskt missbruk

På senaste fullmäktige sammanträdet i Västerås fick Sverigedemokraterna härja fritt med sina främlingsfientliga ståndpunkter. Det blev något av en handlingsförlamning över mötet som jag hoppas jag aldrig behöver uppleva igen.

Min ideologi och min värdegrund gör att jag anser det vara allas rätt att få uttrycka sin åsikt, att lyfta fram sina värderingar – hur fel och tokiga jag än tycker de är.  Det ankommer sen på mig/de/dem  som är av en  annan åsikt att argumentera mot och visa på felaktigheter och omöjliga tolkningar. Så ska det fungera i en demokrati.

Men på ett sammanträde i kommunfullmäktige råder inget fritt val av diskussionsämne. Här ska man hålla sig till det sakområde som enligt agendan ska behandlas. . Det har dock inte SD fattat – eller annars har de det , men struntar i det – utan deras företrädare envisas att på alla punkter göra knytningar och anspelningar med tydlig koppling till främlingsfientlighet. Utan att bli stoppade!

Så kommer det inte att få fortsätta, har jag fått löfte om !

Om tredelad föräldraledighet

Föräldraskapets lycka är kopplat till en mängd praktiska beslut. I Sverige har man förmånen att kunna vara ledig från sitt arbete med ekonomisk ersättning i mer än ett år. Det är många fler månader än i flertalet andra länder. Vårt system med föräldrapeng är något att vara stolt över, i vårt land kan barnen få en lugn och trygg start på livet, utan att behöva lämnas på förskolor redan i späd ålder.

Folkpartiet drev igenom pappamånaden för att äntligen få någon fart i rörelsen mot jämställdhet.

Som liberal kunde jag ansluta mig till tankegången- då med barnets rätt som perspektiv.

På senaste landsmötet var frågan om en utökning av pappamånaderna uppe för beslut.  Jag anser att det bästa vore att dela på föräldraledigheten i tre delar, en för modern, en för fadern och en för familjens val utifrån de förutsättningar som råder hos dem.

Nyanlända och oanade resurser

Jag tänkte på en aha-upplevelse från i vintras, när jag igår lyssnade på statssekreterare Jasenko Selimovic. Han delgav oss hur det var när han som flykting anlände till Sverige på 90-talet. Om missuppfattningar, förutfattade meningar och kulturkrockar.

Selomovics berättelse satte fart på många tankar om hur vi ser på flyktingarna och våra attityder.

Och jag tänkte återigen på den insikt jag personligen fick för några månader sedan – vid ett läkarbesök (!).

När jag steg in i läkarens rum fascinerades jag omedelbart av den fantastiska konstutställning som prydde rummets väggar.

Hur kunde det komma det sig att en läkare på en vårdcentral har haft besök av så många skickliga tecknare? funderade jag.

Jag kunde ju se att många av teckningarna var gjorda av barna-hand, även om de var mycket avancerade. Jag var inte så värst intresserad att prata om min borrelia, jag ville istället veta vad det var jag såg runt om på väggarna.

Så samtalet gled snabbt över på dem. Jag fick reda på att det var läkarens döttrar som var konstnärerna. Att det var alster från olika skeden av deras uppväxtår.

Min fråga till den stolta pappan var: ”Har ni många konstnärer i er släkt?”

Han svarade med ett stort leende: ”Det vet jag inte. Mina döttrar är de första som har vuxit upp med tillgång till pennor och färger.”

Tänk vilka oanade talanger och begåvningar som kan finnas bland de som flyr till vårt land!  Vi talar idag om det problematiska i att så många är analfabeter. Jag kan bara se det som ett konstaterande, ett faktum, att många är analfabeter. Inte ett problem. Det betyder endast och allenast  att de inte har fått möjligheter att lära sig läsa. Det innebär inte att de är obegåvade. Vilka oupptäckta talanger kan inte finnas bland våra nyanlända!

Värderingar och arbete

Jag vill påstå att djupa värderingar hos den vuxna generationen och olycklig indoktrinering påverkar våra ungdomars val av gymnasieväg.

Jag har under en längre tid tjatat om studie-och yrkesvägledarnas roll och betydelse för huruvida våra unga hamnar på rätt utbildningsväg. Det gäller att våra unga får en realistisk bild av arbetsmarknaden och vilka möjligheter som finns att hamna inom ett yrke med goda framtidsmöjligheter. Det gäller att de får upp ögonen för hur många olika yrken det finns inom exempelvis lantstinget eller inom ett industriföretag.

Efter första ansökningsomgången till gymnasiet ser man att industri-och i viss mån även teknikinriktning inte alls är attraktiva för våra tonåringar. Däremot väljer den stora massan samhällsvetarlinjen.

Att sikta på ett arbete inom industrin är inte lockande. Är det så illa att det inte anses fint nog? Är det fortfarande när vi skriver 2012 så att det anses vara finare att använda huvudet än händerna? Och varför är det så? Jag anser att ett arbete ska bedömas utifrån hur det blir gjort och avlönas utifrån hur viktigt det är och hur mycket tid som individen har lagt på utbildning till yrket.

Jag menar att det under decennier pågått en trend mot segregation inom arbetslivet där somligt är fint och somligt är fult. Och då är det företrädesvis det monotona som är det fula.

Jag irriteras över uttryck som ”jobbar bara på ett lager”. Vilken tur att några jobbar där! Annars skulle inte vårt samhälle fungera – varor och delar måste fram till våra industrier och affärer.

I min värld finns inga fina eller fula jobb – det finns bara arbeten som ska utföras. Och då förhoppningsvis med glädje och stolthet.

Trauma som ger en aning

För 10 år sedan fick jag och min man uppleva något som jag önskar ingen ska behöva uppleva.

I ett slag blev vi utan hem, vi hade ingenting mer än det vi hade på oss. Senare visade det sig att vi kunde få återse huvuddelen av våra ägodelar. Men det visste vi inte då den dagen för tio år sedan när vi stod nere på gården och såg huset där vi hade vår underbara lägenhet stå i lågor.

Men vi lärde oss mycket av denna traumatiska upplevelse och det krångliga år som följde.

Först och främst att prylar inte betyder någonting för lycka och frid. Det allra, allra viktigaste är familjen, finns den runt omkring en är ingen katastrof total. Maslovs behovstrappa är sann! Det är först när det blir mer ordnat omkring en som prylar och tingestar får betydelse. Och det är tingestar som har affektionsvärde man saknar först.

Vi lärde oss också hur oerhört utsatt man är och hur vilsen man känner sig när man inte har en egen härd att gå till. Något jag ständigt tänker på när jag ser och hör om människor på flykt eller möter någon av de hemlösa i vår stad. Behovet av att ha en egen plats, en egen vrå är säkert biologiskt betingat.

Och vi lärde oss hur svårt allting blir när man ingenting har. Försäkringsbolaget såg till att vi kunde införskaffa lite kläder, det var ju bra. Men när en knapp lossnade på ett av plaggen, så kände vi oss så små och hjälplösa. Vi hade varken nål och tråd… Det visade oss med all önskvärd tydlighet hur många små ting som behövs för att få en vardag att fungera.

Vi var lyckligt lottade. Omgivna av familj och sanna vänner. Ordentligt försäkrade. Och med styrka och ork att driva processen med bolaget. Tack vare hjälp från olika håll ordnade det sig med tillfälliga bostäder under de 372 dagar som det dröjde innan vi kunde flytta hem.

Vi fick med oss mycken erfarenhet och många insikter.

Men än idag gör min kropp uppror när jag känner brandrök eller hör brandbilars sirener.